Tomas håller till i cellostämman

När Tomas Söderqvist efter studenten gick på folkhögskolan i Ingesund berättade en av cellisterna i kursen hur fantastiskt kul det var att spela i Akademiska kapellet i Uppsala. Tomas la detta på minnet och fick själv chansen att bli medlem i kapellet 2011 efter att ha studerat ett år på Malmö musikhögskola. Att vara med i orkestern har även gått bra att kombinera med studierna till tandläkare på Tandläkarhögskolan i Stockholm. 

– Jag har ju trivts jättebra i kapellet och hoppas kunna fortsätta att spela där, när jag i höst flyttar till Uppsala där jag då fått jobb som tandläkare, berättar Tomas, som också avslöjar att innan dess ser han och hans flickvän (som också spelar cello i kapellet) fram mot att välkomna sitt första barn. 

Formad i Årets musik- och kulturskola

Tomas är uppvuxen i Kilafors, som ligger utanför Bollnäs, vars musikskola har utsetts till Årets musik- och kulturskola och där började han spela cello redan som 7- åring enligt Suzukimetoden.

– Att det blev cello var nog mer en slump för det var ett av de få instrument jag kände till när mamma frågade vad jag ville spela! Mina äldre syskon spelade cello och fiol.

Min pappa var musiklärare och undervisade bl.a. i saxofon och blockflöjt. Musik var en naturlig del i hemmet under uppväxten, och vi spelade bland annat in skivor varje jul som julklappar till mor- och farföräldrarna! Min bror har numera delvis släppt cellon och blivit professionell jazzbasist. 

Det bästa med att spela i kapellet

– Det bästa är nog samspelet! Det är också fantastiskt och givande inte minst socialt att få hänga med på kapellets turnéer både i Sverige och utomlands. Den första turnén jag var med på gick till Spanien och resorna till Italien och Japan är också oförglömliga minnen!

– Det jag också uppskattar med kapellet är att få chansen att spela i en så kompetent orkester, där vi systematiskt får lära in ofta mycket svår klassisk musik och ta oss över höga trösklar tillsammans. Att det funkar är förstås mycket Stefan Karpes förtjänst och hans val av repertoar. Vi får ju också regelbundet instruktion på våra olika instrument i de s.k. stämrepen. I cellostämman, har vi till exempel en mycket duktig instruktör i Ulrika Edström, som är alternerande stämledare i Sveriges Radios symfoniorkester. 

Bland de konserter Tomas varit med och uppfört minns han särskilt Stravinskijs Våroffer, som var en rejäl rytmisk utmaning. Verdis  Requiem är en annan mycket minnesvärd konsert. 

Vad är så speciellt med att spela cello?

När Tomas och jag sitter och pratar på Musicum i samband med intervjun börjar vi plötsligt att jämföra varandras händer. För en pianist är det särskilt viktigt att kunna lyfta fjärde fingret utan att de andra följer med, påstår jag. Tomas har påtagligt långa och kraftiga händer. 

– En del säger att vänsterhanden ofta växer och blir lite längre på cellister, säger Tomas, men det stämmer nog inte i mitt fall. Fast jag tycker att jag passar ganska bra ihop med cellon rent fysiskt, vi hänger liksom ihop cellon och jag. Tror också att det är en fördel att vara ganska lång. Det sägs också ibland att cello skulle var ett av de svåraste instrumenten att spela rent ergonomiskt sett och mycket ansträngande för hela kroppen. Men det känner inte jag av som tur är. Hur världens främsta cellister är kroppsligt utrustade har vi inte riktigt koll på någon av oss, men till Tomas favoriter hör i alla fall svensken Torleif Thedén, holländaren Pieter Wistelwey och norrmannen Truls Mörk. 

Cellostämman i Mendelssohns symfoni

– Jag tycker att cellostämman i Mendelsohns skotska symfoni är ovanligt omväxlande och det är ju inte alltid fallet… Stefan har berättat för oss om hur Mendelsohn på sin tid gav Bach en renässans när han lät uppföra Matteuspassionen i Leipzig. Någonstans tycker jag faktiskt att Bachs ande svävar över oss när vi spelar den skotska symfonin. Det är ju inte för inte som Bachs sviter för cello är något som jag gärna lyssnar på och även spelar själv.

Fritidsintressen och lästips

På fritiden gillar Tomas att löpträna och spela badminton, men han är också intresserad av att läsa och se på tv. Nyss har han läst sociologen Roland Pålssons debattbok Arbetssamhället.

– Det är en jätteintressant bok som jag gärna vill slå ett slag för.  Författaren frågar sig bl.a. varför vi arbetar så mycket i vår tid och slår ett slag för kortare arbetstider. Jag fick själv nys om boken när jag tittade på ”Idévärlden” en talkshow i tv under ledning av Eric Schüldt. Avsnittet heter ”Arbetslivet gör oss till slavar” och där diskuteras synen på arbetet ur alla möjliga synvinklar. Finns nog kvar att se på SVT-play! 

– I Pålssons bok har jag också fått tips på annan litteratur, och just nu läser jag Karin Boyes framtidsdystopi Kallocain, som jag också vill rekommendera. Kusligt aktuell i våra dagar!

– Som omväxling till nämnda ”seriösa” böcker tittar jag gärna på tv-serier, även om det ibland tar lite för lång tid… Den norska serien Skam rekommenderar jag för alla åldrar! Mina föräldrar gillar den också jättemycket! Även tv-serien Fargo, som bygger på bröderna Cohens film med samma namn och med Peter Stormare i huvudrollen, är sevärd!

Den klassiska frågan

På den klassiska frågan som alltid ställs till månadens kapellist svarar Tomas:

– Jag skulle gärna vilja äta middag med den ryska kompositören Dmtrij Shostakovitj. Jag är svag för rysk musik i allmänhet och förutom Shostakovitj är Tjajkovskij en av mina favoriter. Jag är mycket förtjust i Shostakovitjs första cellokonsert, som jag gärna skulle vilja vara solist i någon gång. Så om den konserten skulle det nog finnas mycket att prata om.

– Det vore nog svårt att inte också komma in på hur det var möjligt att skapa så mycket musik och faktiskt överleva under Stalins förtryck. Det skulle också vara kul att höra om vänskapen med Mstislav Rostropovich och om när Shostakovitj skrev sin första konsert som han dedikerade till honom. Jag har hört att Rostropovich lärde sig hela konserten utantill på bara fyra dagar, en otrolig bedrift med tanke på att den är en av de svåraste som skrivits för instrumentet. Enligt vad jag har hört spelade han sedan upp cellokonserten i sin helhet för Shostakovitj, varpå de firade med vodka, ryssar som de var. Sedan spelade Rostropovich konserten ännu en gång och så firade de med ännu mer vodka och upprepade denna procedur tills det väl inte gick så bra att spela längre. Den kvällen skulle jag gärna vilja höra lite mer om! 

Ingar Gadd intervjuade (Publicerad mars 2017)

Tomas Söderqvist, cellist i kapellet