Hugo Alfvén – liv och gärning

Hugo Alfvén (1872–1960) var under decennier landets mest uppburna tonsättare. Vid nästan alla nationella ceremonier hördes hans musik. Hans jämna födelsedagar firades som stora händelser. Han mottog utmärkelser i mängd. Och hans verk förekom hela tiden i konsertprogrammen. Hans person bidrog också till uppmärksamheten – hans skarpa drag syntes ofta i pressen och hans kvinnotycke var lika omtalat som hans musikaliska skapande.

Hugo Alfvén föddes 1872 i Stockholm som den fjärde bland till slut sex syskon. Fadern Anders Alfvén var skräddarmästare. Modern Lotten var född Axelsson Puke. Föräldrarna var medlemmar i Stockholms första baptistförsamling, vars kör fadern ledde.

Fadern avled 1881, då Hugo var nio år. För att klara familjens försörjning startade Lotten Alfvén en livsmedelsbutik på Östermalm. Hugo Alfvéns band till sin mor var mycket starka.

Med tanke på familjens yttre omständigheter är det anmärkningsvärt att flera barn fick utbilda sig. Hugo Alfvén började spela piano vid elva års ålder, men övergick snart till violin. 1887, 15 år gammal, antogs han som elev vid Musikkonservatoriet, där han också fick musikteoretisk skolning. Samma år började han studera måleri för Otto Hesselbom, ett år senare för Oscar Törnå. 

Han stod i valet mellan musiken och konsten, men valde definitivt musiken när han på hösten 1890 anställdes som andreviolinist i Hovkapellet. Han blev kvar i orkestern till 1892 och fick med sig viktiga kunskaper om verk, orkesterkomponering och inte minst dirigering.  

Han fortsatte därefter sina musikstudier: i violin för Lars Zetterqvist, i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren. 1897 framfördes hans första symfoni, vilken mottogs huvudsakligen positivt. Samma år lämnade han Sverige för en studieresa till Berlin, Paris och Bryssel. 

Alfvéns genombrott som tonsättare kom med uruppförandet av andra symfonin (op. 11) 1899. Från och med den händelsen räknades han till landets främsta musikskapare, vilket omedelbart ledde till beställning av en kantat till firandet av det nya seklet: Sekelskifteskantaten (op. 12). Kompositionen blev början på en lång rad beställningsverk av Hugo Alfvéns hand.

När Alfvén 1902 vistades på Sicilien mötte han den dansk-tyska konstnären Marie Krøyer (1867–1940), då gift med den hyllade danske målaren P.S. Krøyer. Mötet blev inledningen på en både sagolik och problematisk relation. Sommaren 1904 tillbringade Alfvén tillsammans med paret Krøyer i Skagen och skrev då rapsodin Midsommarvaka, ett av hans mest spelade orkesterverk.

1904 gästade han också Leksand, den bygd som senare skulle bli hans. Han fick tillfälle att leda Leksands kyrko- och hembygdskör, och skrev för den några kompositioner. 1905 fick Hugo Alfvén och Marie Krøyer dottern Margita. Utlandsresorna fortsatte, men också komponerandet: Marias sånger (op. 21) för röst och piano, den symfoniska dikten Skärgårdssägen (op. 21) och den tredje symfonin (op. 23). Något senare tillkom Festspel (op. 25) till invigningen av Dramatens nya byggnad och körsången Sverges flagga (”Flamma stolt mot dunkla skyar”) till det första firandet av Svenska flaggans dag.

Innan den musikaliska upphovsrättens erkändes i slutet av 1920-talet fick dåtidens tonsättare bara inkomster av beställningar, notförsäljning och eventuella stipendier. 1910 hade Hugo Alfvén den smala lyckan att bli utnämnd till director musices vid Uppsala universitet. Det innebar att försörjningen för den lilla familjen var säkrad. I den tjänsten skulle Alfvén stå för musiken vid universitetets ceremonier, leda Akademiska kapellet samt hålla musikhistoriska föreläsningar. I Uppsala fick han också överta den musikaliska ledningen av manskören Orphei Drängar. Kompositionsarbetet pågick allra helst under sommarledigheterna som tillbringades i Leksand.

Under 1910-talet tillkom ett par stora orkesterverk: baletten Bergakungen (op. 37) och den fjärde symfonin, kallad I havsbandet (op.40). I slutet av decenniet sprack förhållandet med Marie.

Med åren avtog Hugo Alfvéns satsningar på att skriva större egna kompositioner – beställningsverken blev desto fler. I stället flödade verk för kör ur hans penna, i första hand för Orphei Drängar och Siljanskören som han också ledde i många år. Då tillkom bland annat de folkvisearrangemang som fortfarande sjungs flitigt landet runt.

I samband med pensioneringen från tjänsten som director musices flyttade Hugo Alfvén permanent till Leksand. Han var då nyligen omgift med Carin Adolphson (1891–1956). Till Hugo Alfvéns 70-årsdag 1942 genomfördes en riksomfattande insamling för att låta bygga ett hus i Leksand åt honom och makan. Det blev Alfvéngården i byn TIbble som paret flyttade in i 1945. 

Vid Carins bortgång 1956 var Hugo Alfvén 84 år gammal. Det hindrade inte honom att tre år senare ingå äktenskap med Morabon Anna Lund (1891–1990) som sjungit i Siljanskören. 1960 avled Hugo Alfvén. Hans grav på Leksands kyrkogård pryds av en byst som gjorts av vännen Carl Milles.

*

Fastän de musikaliska moderna växlade under Hugo Alfvéns långa levnad, blev han den senromantiska stilen trogen. Han skrev musik med komplex harmonik och med en omtalad känsla för klangmässig färgläggning, vare sig det handlade om verk för stor orkester eller för röst och piano. Tonsättaren Alfvén förknippas gärna med svensk folkmusik, men i realiteten är det en begränsad del av hans stora produktion som knyter an till spelmanslåtar och folkvisor. 

Det är inte så känt att Hugo Alfvén också skrev filmmusik. När ljudfilmen kom i slutet av 1920-talet, fanns inga särskilda filmkompositörer. Alfvén som var van att komponera på beställning började skriva för det då nya mediet. Största filmproduktionen med hans musik var den fransk-svenska filmatiseringen av Viktor Rydbergs roman Singoalla (1949).

Alfvéns vardag innehöll faktiskt mer dirigering än kompositionsarbete. I Uppsala ledde han Akademiska kapellet, Orphei Drängar och Allmänna sången i veckovisa övningar. Periodvis återkom han till Siljanskören. Och regelbundet tillfrågades han om att gästdirigera symfoniorkestrar – här hemma och utomlands. I många år var han dessutom huvuddirigent för Sveriges sångarförbund. Han var känd för sin suveräna slagteknik som han lärt sig under studieresorna utomlands.

Under många år ägnade sig Hugo Alfvén på fritiden åt att måla, både akvarell och olja. Han målade både landskap och porträtt. Förutom att skänka avkoppling från musiken, gav hans konstverk också välkomna ekonomiska tillskott till Alfvéns påkostade livsföring.

Hugo Alfvén och Uppsala

Det var mycket som var nytt för Hugo Alfvén, när han 1910 utsågs till director musices vid Uppsala universitet. Det var först och främst nytt för honom att ha en fast anställning. Men också staden för ny för stockholmaren Alfvén, samma med att vara delaktig i en akademisk miljö. Det var nytt att vara fast orkesterdirigent, nämligen för det anrika Akademiska kapellet. Vidare var det nytt för honom att hålla musikhistoriska föreläsningar. (Det passade den stammande Alfvén dåligt och försvann efter några år från hans plikter). Samma år blev han dessutom för första gången fast ledare för en kör: Orphei Drängar. 

Den nya tjänsten innebar som synes en rejäl omställning för den då 38-årige Hugo Alfvén. Men alla utmaningar var värda den trygghet och den status som tjänsten förde med sig. Tillsammans med sin Marie och femåriga dottern Margita flyttade han in i den bostad som tillhörde tjänsten: Linneanum. I huset repeterade för övrigt också Orphei Drängar.   

Men Alfvéns första kontakt med Uppsala och dess universitet skedde redan 1907, då han fick i uppdrag att skriva ett verk till 200-årsminnet av Carl von Linnés födelse. Textleverantören Erik Axel Karlfeldt dröjde dock med sitt bidrag, vilket tvingade Alfvén att kasta om planerna. Han komponerade i stället sin Uppsalarapsodi(op.24) som bygger på melodier från studentsången.

I Akademiska kapellet hade Hugo Alfvén en mindre orkester som framför allt samlade studenter och universitetsanställda. Med den besättningen klarade han många av de framföranden som ingick i hans och orkestern åtaganden för universitetet. Det handlade bland annat om musik till doktorspromotioner. Men vid större satsningar måste han komplettera numerären med restaurangmusiker och militärmusiker. 

Märkligt nog komponerade Alfvén inte något verk direkt för Akademiska kapellet. Men i flera större beställningsverk medverkade en utbyggd orkester, t ex i Kantat vid Reformationsfesten i Uppsala (1917) och Kantat vid Uppsala universitets 450-årsjubileum (1927).

När Hugo Alfvén blev dirigent för Orphei Drängar, kunde han inte ana vad den posten skulle innebära för honom personligen. OD var då lika mycket ett herrsällskap som en manskör. Sällskapsfunktionen gav honom flera nära vänner. Och för kören skrev han några verk som spred hans namn vida omkring: Lindagull (1919), Gryning vid havet (1933), Aftonen (1952) och andra. Från 1919 blev han dessutom dirigent för Allmänna sången som då var en manskör. 

Tjänstebostaden i Linneanum var visserligen anrik, men trång och omodern. 1929 kunde han flytta in i det nybyggda Musicum som förutom bostad åt director musices innehöll en repetitionssal för Akademiska kapellet och Orphei Drängar. 

När Hugo Alfvén pensionerades 1937 kunde han se tillbaka på många innehållsrika år i Uppsala. Han hade firat många musikaliska triumfer i staden, skrivit många kompositioner, fått många vänner och över huvud taget kommit in i stadens sällskapsliv. Trots att han formellt var emeritus, förlängdes hans anställning till 1939, då han definitivt lämnade Uppsala för Leksand.

Gunnar Ternhag, juni 2022