Med smak för kammarmusik

Sara Kalla började spela cello redan som 5-åring när hennes mamma satte en minicello framför henne hemma i Melbourne i Australien.  Tillsammans med sina två systrar på violin fick hon också tidigt smak för kammarmusik i sin musikaliska familj med en australiensisk amatörviolast till mamma och en körsångare till pappa – med rötter i Kiruna. 

– Det spelades, sjöngs och övades alltid i något rum i huset där jag växte upp, musiken var en självklar ljudkuliss där hemma, och cellon höll jag fast vid hela tiden.  

När Sara slutat skolan ville hon satsa på en musikutbildning med sikte på att bli orkestermusiker.  

– Eftersom jag också hade svenskt medborgarskap och gärna ville se mer av Europa låg det nära till hands att söka till en utbildning i Sverige. Jag blev antagen till Mälardalens högskola, där jag just avslutat den treåriga kammarmusikutbildningen.  Nu går jag på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm för att ytterligare förbereda mig för att söka till någon musikhögskola i Sverige.

Hur hamnade du i Akademiska kapellet?

– Jag har spelat i kapellet parallellt med studierna i Västerås och åkt hit till rep och konserter med bussen, som lämpligt nog stannar utanför Ekonomikum nära Musicum. Eftersom jag alltid velat bli orkestermusiker var det viktigt för mig att tidigt spela med i en orkester, som ställer höga krav, så var det naturligt att jag bad att få provspela till Akademiska kapellet i Uppsala. Här har jag verkligen fått lära mig mycket under mina tre år och känt mig väldigt välkommen. 

Vad tror du det beror på att kapellet drar till sig många medlemmar som bor en bra bit från Uppsala?

– Jag tror att en anledning är att vi i kapellet har så goda möjligheter att utveckla oss både individuellt och i grupp. Våra ”stämrep” är jättebra, och dessutom får vi individuella lektioner om vi vill och har tid. Det tror jag är unikt. Dessutom är säkert Stefan Karpes repertoarval lockande för många. 

Jag ser att Sara har ett tryck av den japanske konstnärens Hokusai berömda flodvåg på sin kasse, och inte oväntat lovordar hon konserten då de spelade Debussys La mer. 

– Jag älskar Debussys klangvärld och alla musikaliska färger i hans musik. Jag tyckte det var mäktigt när vi spelade Brucknersymfonin i Domkyrkan, där vi också framförde Poulencs orgelkonsert.

Vad tycker du om kapellets ”turnéliv”?

Jag var bl.a. med på resan till Irland. Där hade vi lite otur med vädret, men det var trevligt att bo på universitetets campus och träffa och spela ihop med de lokala kapellisterna. Nu ser jag fram mot att få resa till USA i november för tillsammans med en liten grupp ur Akademiska kapellet ge en kammarmusikkonsert på Harvard University i Boston. Vi ska där bl.a. spela en pianokvartett tillsammans med dagens solist Paul André Bempéchat, som är Artist in residence i Harvard. Det är en ganska okänd norsk musik av en kompositör samtida med Grieg, som heter Catharinus Elling. Vi har inte hunnit öva så mycket än på kvartetten, men jag tycker det verkar vara spännande dramatisk musik med lite inslag av folklore. Elling åkte ju också runt i Norge och samlade in gammal norsk folkmusik på liknande sätt som Bela Bartók och Zoltan Kodály gjorde i Ungern. 

Varför är du så förtjust i cellon? 

– Framför allt för att den är så mångsidig! I en kvartett står vi till exempel för det mesta för baslinjen och är då en sorts ryggrad för de andra instrumenten, men vi spelar ju också ofta härliga melodier i diskanten. 

När jag undrar om det inte kan bli lite enformigt ibland att som cellist sitta och upprepa baslinjer i viss kyrkomusik håller Sara inte med. 

– Nej, jag gillar att vara pådrivande bas också i sådana sammanhang! 

Några favoritverk för cello?

– Jag är mycket förtjust i Brahms sonat i F–dur, som jag spelade i Västerås med pianisten Peter Friis Johansen som var vår lärare. Det var en stor upplevelse för mig. Jag tycker också mycket om Griegs cellosonat och Bachs cellosviter förstås.

Synpunkter på dagens konsertprogram?

– Jag tycker det är väldigt kul att vi spelar Prokofjevs femte symfoni.  Hans melodier går så oväntade vägar! Ligeti är också spännande, och jag tror den musiken kommer att skapa en mäktig atmosfär i aulan och få tiden att stå stilla! Att spela med i en pianokonsert av Mozart tillsammans med en skicklig solist ser jag också fram mot. 

Vilken kompositör död eller levande skulle du vilja äta middag tillsammans med? 

Jag skulle välja Olivier Messiaen. Hans musik känns både samtida och lite ålderdomlig på samma gång. I Melbournes ungdomsorkester spelade vi Turangalîlasymfonin, och det var en otrolig upplevelse. Det var som att spela musik från en helt annan värld. Jag skulle gärna vilja höra honom berätta om hur han gick till väga när han komponerade, och hur han då använde sig av sin synestesiförmåga, att kunna se hur olika toner hänger samman med olika färger. 

Ingar Gadd intervjuade (Publicerad okt 2017)