En engagerad klarinettist

När Hannes Thorell tagit studenten funderade han mycket på om han skulle fortsätta med musiken eller bli ingenjör. Då hade han spelat klarinett i tio år och kunde väl tänka sig en högre musikutbildning med det instrumentet. Men det naturvetenskapliga intresset tog överhand, och han bestämde sig för en civilingenjörsutbildning med inriktning på molekylär bioteknik i Uppsala. Att han valde Uppsala berodde till stor del på att han gärna ville spela i Akademiska kapellet. Nu efter fyra år har Hannes varken ångrat val av utbildning eller orkester. Han ser mycket fram mot dagens konsert där han bl.a. spelar det inledande långsamma klarinettsolot i Sibeliussymfonin. Var beredda när Atso Almila slår in första takten, så har ni Hannes där och ni får lyssna på hans klarinett i nästan en hel minut!  

Hur känns det att ha fått en sån viktig och utsatt uppgift? 

– Jag får nästan en euforisk känsla, när jag spelar det här solot samtidigt som det förstås känns väldigt nervöst. Men lyckokänslan tar nog överhanden, och sen beror det förstås på hur väl jag lyckas.

I vårt fortsatta samtal kommer vi in på vad det egentligen är som kan göra det så fängslande när man spelar eller lyssnar på musik, att man glömmer både tid och rum, hamnar i ett s.k. flow. För Hannes del kan det alltså hända när han spelar i orkester och helhjärtat måste engagera både body and soul.

– Då kan jag också uppleva att musiken blir en sorts förlängning av mig själv. Klarinetten lär ju också vara det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten. Ibland känns det också lite euforiskt när gruppdynamiken fungerar bra i ensemblespel. 

Hur ser din klarinettkarriär ut hittills?

– Jag började spela klarinett i Kulturskolan i Stockholm när jag var nio år och fick en fantastiskt bra lärare som jag fick behålla i tio år. Han hade alltid förmågan att få fram det lustfyllda med att spela klarinett, även när man var liten och kanske inte övade så mycket. Han kom hela tiden med nya perspektiv, och fick mig att tycka det var roligt t.o.m att öva... Efter ett par år blev jag antagen till Ungdomssymfoniorkestern i Kulturskolan som har betytt mycket för mig. Efter studenten blev det ett halvår på Birka folkhögskola där jag fick Johan Franzén som lärare. Han spelar klarinett i Kungliga filharmonikerna, och han är fortfarande min lärare, vilket jag är oerhört tacksam för. 

Efter sina fyra år som kapellist är Hannes numera stämansvarig för de sammanlagt tio klarinetterna i Akademiska kapellet. I Sibeliussymfonin är det dock bara två klarinetter som medverkar.

– Jag tror att Sibelius ofta inte har med så många klarinetter i sina symfonier. Det kan jag tycka är lite tråkigt, att man där inte ser mer exempelvis av Ess- och Basklarinett. Däremot får de klarinettister som är med ofta jobba ordentligt.

Vad är det som tilltalar dig mest i Sibelius musik?

– Hans musik får mig ofta att associera till skog och vilda djur och olika naturscenerier. Jag känner ju till hans engagemang för Finlands självständighet i kampen mot den ryska överheten, vilket ju tog sig uttryck i Finlandiamusiken m.m. och det påverkar säkert mitt lyssnande. När jag spelar mitt solo i kvällens konsert föreställer jag mig en herde som spelar uppifrån ett högt berg med vid utsikt över skogar och älvar. Jag visualiserar musiken en hel del både när jag lyssnar på och själv spelar musik, inte bara av Sibelius. Stefan föreslår ofta vid våra rep att vi ska fantisera och försöka visualisera musiken och också utnyttja de känslor som uppstår inom oss när vi spelar, och det är väldigt bra tycker jag.

Vad är det bästa med att spela i Akademiska kapellet?

– Det är fantastiskt att få spela i en sån kanonorkester tillsammans med jätteduktiga musiker och ha Stefan som pushande dirigent! Musikerna i Akademiska kapellet är också ett otroligt härligt gäng att bara hänga med. Stefan utsätter oss för utmaningar som ibland ligger lite över vår bekvämlighetsnivå, men det gör att vi lyfter oss i håret och det brukar för det mesta landa väldigt bra. 

– En höjdare var förresten kapellets turné till Strasbourg i våras då vi spelade Alfvén och Prokofiev. För mig var det första gången jag var med på en utlandsturné – tidigare hade jag bara fått turnera till Södertälje på sin höjd… Åtta stycken av oss från orkestern valde av miljöskäl att ta tåget till Frankrike. Det fungerade väldigt bra – även med skrymmande celli i bagaget – och vi fick också rejält med tid för umgänge och diskussioner.  Jag hann förresten läsa Hans Roslings bok Factfulness under resan och tyckte den var jättebra. Men jag vill verkligen lyfta fram vilken bra reklam kapellet faktiskt gör för Uppsala universitet både nationellt och internationellt! 

Vad gillar du att syssla med på fritiden? 

 – Jag ägnar mycket tid åt studentkårsarbete och tog ett års studieuppehåll för att jobba på heltid i Uppsala teknolog- och naturvetarkår. Det är numera en parallellorganisation till Uppsala studentkår och vi kanske mest är kända för att arrangera forsränningen i Uppsala på Valborg den sista april… Men vi ägnar oss inte bara åt roligt sällskapsliv utan lägger också stort krut på studiebevakning och inflytandefrågor. Jag har alltid velat vara med och påverka och engagera mig på olika sätt, och jag har fått utrymme för den lusten också när det gäller bioteknikprogrammets nya struktur och studentinflytande i största allmänhet. 

Vilken kompositör död eller levande skulle du vilja äta en middag tillsammans med?

– Den förste jag kommer att tänka på är Johannes Brahms, som skrivit så mycket härlig musik för klarinett, t.ex. trion för klarinett, piano och cello. Jag gillar den romantiska sidan i hans musik och tycker att han har gemensamma drag med både Sibelius och Mahler. Tror att de alla var stora naturälskare. När jag inflikar att vi nu kanske måste beställa ett större bord för middagen, ropar Hannes plötsligt:

– Men Andrea Tarrodi måste också vara med förstås! Henne har jag lyssnat mycket på och vet att också hon är väldigt inspirerad av naturintryck i sina kompositioner. Hon blir då den enda nu levande i sällskapet, förutom mig då, men jag är tror att hon skulle trivas bra och som jag ha mycket att prata om med sina äldre kollegor. Om jag dessutom också får bjuda in Benny Goodman och fråga hur han bar sig åt för att få fram sitt speciella sound, skulle jag vara mer än nöjd. 

Ingar Gadd intervjuade (Publicerad maj 2019)