Kapellist med många järn i elden

När Emelie Gustafson och jag träffas över en tekopp i Musicums kök hamnar vi omedelbart i ett livligt samtal om allt från språkcentra i hjärnan till notläsning och gehör och om hur kvaliteten i mötet mellan patient och vårdgivare kan förbättras.  Efter ett par timmar har vi också kommit in på vilken stor betydelse musik och musicerande har i hennes liv och om hennes stora engagemang för kammarmusik.

Jag blev bekant med Emelie för några år sedan då hon vikarierade som projektledare på Musicum, och fick också då klart för mig att hon hade många järn i elden förutom att spela fiol i Akademiska kapellet. Bl.a. läste hon ytterligare språkvetenskapliga kurser efter sin master i engelsk språkvetenskap.

Vad har hänt sedan dess? 
– Efter jobbet på Musicum, som avslutades med kapellets uppsättning av West Side Story – en fantastisk upplevelse – började jag jobba på ett litet ”start up”– företag här i Uppsala, där vi bl.a. låter patienter systematiskt redovisa sina symptom. Syftet är att få fram digitala lösningar, som förhoppningsvis förbättrar och effektiviserar samtalet i vårdmötet. Vi samarbetar med kliniker på Akademiska sjukhuset, och detta är lite smått ironiskt för mig, eftersom jag så ofta sagt att jag aldrig i livet skulle vilja arbeta i vården!

Musiken verkar kommit med modersmjölken till Emelie. Hennes mamma är pianopedagog och skolledare i Uppsala kulturskola och hennes morfar spelade fiol. Hon är född och uppvuxen i Uppsala, där hon läste IB–programmet på Katedralskolan med inriktningen språk och musik. Emelie lovordar sina gymnasielärare, någon av dem såg till och med till att de fick åka till Kungliga Operan i Stockholm och lyssna på Wagner. Hon bor fortfarande i Uppsala men numera med sin sambo, som hon delar sitt stora musikintresse med. Hon började ta fiollektioner redan som 7–åring, och har sedan dess aldrig någonsin velat sluta spela på sin fiol.

När blir musiken särskilt lustbetonad för dig? 
– Det kan vara när vi i kapellet har genomfört en lyckad konsert, och man verkligen har gett järnet. Men jag känner mig också ofta väldigt upplyft både till kropp och till själ under våra repetitioner, även när man kanske inte spelar särskilt bra. Jag kopplar bort allt annat under den tiden och blir faktiskt ett med musiken. Att vi har ett så trevligt socialt umgänge i kapellet bidrar förstås också till att samspelet blir givande och roligt. 

I kapellet ges många tillfällen att spela i mindre grupper, och Emelie är mycket förtjust i kammarmusik. Detta intresse har också lett till att hon sedan ett år tillbaka är ordförande i Uppsala kammarmusikförening. 

– En extra bonus med detta uppdrag är att vi inom styrelsen ibland roar oss med att spela ihop – kammarmusik förstås!  

Vad fick dig att vilja bli ordförande i Kammarmusikföreningen?
– Vi ordnar nio konserter per år i Missionskyrkan, och det är mycket hög klass på dem som medverkar, nyligen spelade t.ex. den framstående Dahlqvistkvartetten. Vi har också ett regelbundet samarbete med Edsbergs musikhögskola, där många blivande stjärnor föds. Det är kul att få bidra till att många framstående musiker får tillgång till ytterligare en konsertscen i Uppsala, och till att Uppsalaborna får härliga kammarmusikupplevelser.

Tror du man blir mer intresserad av kammarmusik ju äldre man blir? 
– Nja. Det är sant att medelåldern i vår förening är hög, och så har det alltid varit enligt mina seniora vänner i styrelsen. Men det gäller kanske främst de som lyssnar? Jag har märkt att intresset för att spela kammarmusik är stort också i yngre åldrar, bara man får tillfälle och lite vägledning till den underbara skatt som finns i kammarmusikrepertoaren. Det är också flera från kapellet som har engagerat sig i kammarmusikföreningen på sistone. De flesta i styrelsen – och säkert åtskilliga i publiken – har också någon gång spelat i kapellet! 

Hur lyssnar du helst på musik?
– Jag vill helst lyssna koncentrerat för att verkligen kunna följa med i det som händer i musiken och inte göra något annat under tiden. Som tur är det likadant för min sambo. Men det finns ju alltid hörlurar att ta till om vi vill lyssna på olika saker… När jag skriver eller läser vill jag inte gärna ha någon bakgrundsmusik. Möjligen Philip Glass! Eller Wintergatan (alla borde kolla in Marble Machine på Youtube!). Jobbar jag med något som inte är språkligt så lyssnar jag gärna på pianomusik, t.ex. Chopins etyder eller Beethovens sonater. Så lyssnar jag förstås gärna på Kammarmusikföreningens konserter i Missionskyrkan!

När Emelie pluggade språkvetenskap höll hon en gång ett föredrag om ”Språklig kommunikation i en orkester”. Akademiska kapellet hade varit det givna studieobjektet, när hon med hjälp av en etnografisk forskningsmetod hade studerat hur dirigenten och orkestern kommunicerade. Det visade sig att denna kommunikation var närmast obegriplig för dem som lyssnade på föredraget, och som tidigare inte hade sysslat med musik i orkester. 

– Tänk att bara få höra ”Thirtyfour. One bar before Largamente - tutti”, och sen börjar alla spela! Många blev förbluffade över hur det gick till, men tyckte också att de fick en väldigt intressant inblick i hur en dirigent och en orkester kommunicerar. 

Vilken kompositör död eller levande skulle du vilja äta en middag tillsammans med?
– Först tänkte jag säga Beethoven. Men det kanske inte skulle bli så muntert, särskilt som min tyska inte är vad den borde vara...  Så istället säger jag John Williams! Jag tycker det passar särskilt bra i samband med kapellets Wagnerkonsert, eftersom Williams i sin filmmusik ibland använder en teknik som påminner om Wagner. Jag skulle gärna vilja prata med Williams om den alldeles underbara musiken till Star wars, som han ju jobbat med och bearbetat i mer än fyrtio år.  Där finns en mängd exempel på ledmotiv i Wagners anda. Leia har t.ex. sitt ”ledmotiv” genom alla Star wars–filmerna precis som Brünnhilde har sitt i Nibelungens ring.

Ingar Gadd intervjuade (Publicerad april 2018)