Handling och historia

Foto: Kalbar/Uppsala Tourism


Om operan Tosca och om arkitekturens musik


När operan börjar en eftermiddag i juni år 1800 står de tre huvudpersonerna på krönet av sina liv och inför fullbordandet av sina drömmar. Roms fruktade polischef Scarpia njuter av sin makt och sina brutala erotiska erövringar. Hans motpol Cavaradossi är inte bara en ståtlig och frisinnad adelsman, han är också konstnär och har vunnit Toscas kärlek. Och hjältinnan – Floria Tosca – är Roms vackraste och mest uppburna sångerska. Ikväll skall hon sjunga på den kungliga banketten och därefter möta sin älskade Cavaradossi i den lilla trädgårdsvillan. När solen går upp nästa dag kommer de alla att vara döda. De har fallit offer för maktspel, missförstånd och för sina egna känslor, begär och illusioner.

De tre huvudpersonerna kontrasteras mot tre verkliga byggnader i Rom, spelplatser för var sin akt i operan. I kyrkan Sant’ Andrea della Valle ställs kärlek och begär mot svek och svartsjuka. Kyrkorummets skönhet väcker inte bara den känslosamma Toscas dyrkan av madonnan utan också huvudpersonernas åtrå – Cavaradossi förälskar sig i sin tavla av Maria Magdalena, Tosca lovar Cavaradossi en kärleksnatt och under takvalven väcks hos Scarpia ett hänsynslöst begär till Tosca.


Akt I

Handlingen i första akten styrs av att Cavaradossis vän Angelotti flytt från sitt fängelse. Han är politisk fånge och Cavaradossi lovar gömma honom. Men Scarpias poliser får upp spåret och i kyrkan står det klart för polischefen hur han med svartsjukans hjälp kan spela ut de älskande mot varandra, hitta fången, krossa Cavaradossi och tvinga till sig Tosca. Akten avslutas med att Scarpia avslöjar för oss hur hans planer tar allt fastare form samtidigt som kyrkan förbereder Te Deum – det bigotta och konservativa Rom skall fira segern över fritänkaren Napoleon vid Marengo.


Akt II

Andra akten utspelas i maktbyggnaden Palazzo Farnese, där inte bara den kungliga festbanketten skall firas med Toscas sång. I byggnaden har också Scarpia sitt kontor. Här finns skrivbordet, den röda divanen och tortyrkammaren, vilka tillsammans beskriver Scarpia: kall ämbetsman, erotiker och bödel. Återigen spelar byggnaden med i operan. Bakom scenen hör vi Toscas triumf på banketten, samtidigt som vi följer hur Cavaradossi fångas och torteras. Tosca anländer och tvingas avslöja vad hon vet. 

När sbirrerna skall hämta Angelotti har denne begått självmord. Cavaradossi döms till döden, men kan stolt triumfera när budet når staden att Napoleon faktiskt segrat vid Marengo och att tyranniet i Rom är hotat. Han förs bort. Tosca ställs inför valet att ge sig åt Scarpia och därmed få fri lejd ur landet tillsammans med Cavaradossi eller att bli skuld till hans död. Hennes sköna aria i Scarpias kallt luxuösa ämbetsrum är en mjuk protest: varför skall den fromma och kärleksfulla plågas? På ett bord hittar hon en kniv och väljer en tredje väg – hon dödar Scarpia och skyndar med lejdbrevet till Castel Sant’ Angelo.


Akt III

På taket till påvarnas fästning Sant’ Angelo skall Cavaradossi arkebuseras. Medan Sant’ Andrea var Toscas byggnad – känsla och fromhet - och Palazzo Farnese Scarpias hus, representerar Sant’ Angelo Cavaradossi. Här är vi i Roms stolta centrum, med utsikt över hela den eviga staden. Luften är frisk i gryningen. Solen skall strax gå upp. Cavaradossi drömmer i sin berömda aria om kärleksmötet med Tosca och uttrycker sin glädje över livet och sin sorg över att lämna det.

Så anländer Tosca med lejdbrevet. Hon tror att exekutionen görs på låtsas och att de älskande tillsammans skall få fly. Men Scarpia har överlistat henne. Ammunitionen är skarp och Cavaradossi faller. Dråpet av Scarpia har nu upptäckts, och i sin ensamma förtvivlan kastar sig Tosca över bröstvärnet och krossas mot borggårdens stenar. Från sin levnads höjd har de alla skoningslöst fällts till marken.
 

Om uppsättningen i Uppsala

När Uppsala universitet flyttar dramat om Floria Tosca från Rom till staden vid Fyris ändras inga tyngdpunkter. Domkyrkan har en annan skönhet än Sant’Andrea, mer monumental och numera kanhända mindre sensuell än under den katolska tiden. Men domen är en lika självklar bakgrund för huvudpersonernas intensiva möten som Sant’ Andrea. Sedan medeltiden har domkyrkan varit plats för såväl madonnakult som maktspel. 

När Palazzo Farnese förvandlas till Uppsala universitets aula finns glansen och lyxen kvar. Här talar guld och kristallkrona sitt klara språk om historisk makt och självhävdelse. Vid ämbetsborden har viktiga och svåra konflikter utkämpats, men detta är också platsen för jubileer och fester till vetenskapens ära. Precis som i Palazzo Farnese har kungliga banketter hållits, där de främsta sångerskorna sjungit. 

Och precis som Castel Sant’ Angelo skådar Uppsala slott ut över staden. Här har furstarna haft sitt skydd och sin maktbas, och här har många fångar plågats och dödats. Inte sällan har bakgrunden – precis som i Tosca – varit politiskt ränkspel. Men även om utsikten från slottet inte kan mäta sig med den i Rom, ser man på samma sätt den gamla staden utbredd. Och även om Upplandsslätten inte fullt ut låter sig jämföras med Roms Campagna så är luften frisk och utsikten från slottet vidsträckt när morgonen gryr. 

Om byggnader är frusen musik är Uppsala universitets uppsättning av Tosca ett försök att synliggöra arkitektur som musik, men utifrån våra villkor och våra förutsättningar. Tosca klingar, och det gör den såväl i Rom som i Uppsala. Men här kanhända annorlunda. 

Lars Burman, rektorsråd och professor i litteraturvetenskap, Uppsala universitet